Torparn Trophy, SEC Final 2018

Det var sista racet i Svenska Endurance Cupen i lördags på hemmabanan Sviestad.

I år är nog det året sen jag började tävla som jag kört allra minst på banan, endast två bandagar har det blivit och ingen tisdagsträning så det var lite nervöst, såg banan ut som sist och sånt där 🙂
Att köra endurance kräver ganska mycket personal för att det ska gå fort i depån och även ha god kommunikation mellan depåpersonal och förare ute på banan, förutom tre förare var vi nio (9!) depåpersonal.
Två som såg till att tankningen fungerar, på Sviestad kan man inte tanka och byta hjul på samma ställe så det är helt omöjligt att dubbla den funktionen om det ska gå fort.
När man byter både bak och fram går det åt minst två personer per hjul och så vill man ha någon som ser till att depåtavlan sköts, vilket är ett viktigt jobb för det är enda kommunikationen som sker med föraren. Det är även den uppgiften som kan kännas tråkigast också om man inte har nåt avbyte på en hel dag.

Antikrundans Kawa som är en före detta Endurance VM hoj har alla grejjer för att kunna byta hjul och tanka riktigt fort så vi hade goda möjligheter att göra ett bra lopp av det här.
Förarna var jag, Björn(Masen) och Stefan(Humlan) som förhoppningsvis skulle se till att vi kammade hem finaste pokalen idag, vi var tvugna att ligga före Kraftwerk för det skiljde så få poäng så oberoende placering(alltså till exempel den som kom 4a och vi 5a så skulle den som var före vinna serien) så var det den som kom före den andra som vann serien.

Nervöst var det redan innan, men sen på fredagkvällen blev det inte bättre av att Stefan ÅTERIGEN(!) åkte in till akuten för att kolla varför hans fot svullnat så mycket.
I värsta fall var det blodförgiftning, i bästa fall var det bara att han är gammal 🙂
Så fredagkvällen blev det översyn av motorcykeln och se till att alla fick i sig kvällsmat, som tur var hade man fyll på kylen med lite grillmat på vägen till banan så det räckte gott till de som behövde.
En något sen springtur på kvällen blev det och direkt efter det fick man smaka på en riktigt god calvdos hos NDM teamet.
Sent omsider blev det läggdags och det var riktigt skönt att krypa upp i den sköna sängen i husbilen.

Klockan ringde strax efter 6 och man fick bege sig ut och springa för att vakna till ordentligt.
Stefan var tillbaka från akuten, diagnosen var att bara var gammal och fått gikt som gött var så han var redo för lite race! Det är ju ett passande namn på teamet och på nåt sätt måste vi ju leva upp till det .-)
Morgonregnet som var på prognosen kom precis som det skulle, jag åkte ut på första kvalpasset, eftersom vi visste att det skulle bli bra väder senare så körde jag bara mina varv för att få vara med och köra under dagen och siktade inte det minsta på några bra varvtider.
Masen körde sen ut och satte bra varvtider när inte regnade så mycket så vi var med i matchen iallafall. Humlan körde också på bra i upptorkande så han fick helt enkelt ta starten.

När starten väl gick hade det inte varit någon nederbörd på ett tag, Sviestad är en bana som vanligtvis torkar upp ganska fort om det bara blåser lite, flaggorna hängde rätt bra den här förmiddagen så det hjälpte inte mycket, men sen så kom solen och då blev det ganska snart ett brett torrspår.
Humlan tog ett beslut om att ganska tidigt komma in för att sätta på slicks, ingen av de andra teamen åkte så tidigt men det är bara föraren som är ute som kan ta ett sånt beslut, vi i depån ser ju inte mer än några meter av banan och går det inte att köra fort med regndäcken när det torkar upp så är det lika bra att byta.
Efter bytet så hade han snabbaste varvtid en bra stund av alla ute på banan, runt 20 minuter efter vi fått på slicksen började de andra teamen byta.
Vårat största hot, Kraftwerk, bytte om till regndäck och det strulade lite för dom och tog lång tid så här hade vi alla fördelar i depån av att det gick jättefort att byta fram och bak.

Efter Humlans stint fick Masen köra, han körde som jag vet inte vad, stabilt, säkert och riktigt snabba tider!
Han bästa varvtid blev 58.2 om jag såg rätt, stinten gick superfint! Det verkade flyta på bra och det såg ut som att han hade ganska roligt där ute.
Efter en bra genomförd stint för Masen blev det min tur, skapligt nervös var jag för hur var det att köra Kawa på Sviestad? Många besök på herrarnas strax innan Masen kom in för byte.
När det gått några varv så var jag under minuten iallafall och var glad för det, sen började 58orna trilla in och tanken om att köra fortare än Masen dök upp i huvet, men det var lite krångligt med den trafik som var med 38a förare på banan samtidigt, Hubner hade klämt till med en 55.9 och det var ju nästan en sekund under mitt personbästa så det skulle aldrig gå att få snabbaste tid av alla.
Efter några försök som blev uppstoppade så gav jag upp tankarna kring det, sen var det dags för pace car och det blev ca 10 minuter med ”vila” och lite ”omstart” i huvet.
När det blev grönflagg igen och jag passerat några framför så blev det ganska fritt några varv och jag kände även att åka för sakta gick dåligt, tappade spår, bromspunkter, ingenting stämde så det var att lägga sig på ett bekvämt tempo igen för att ha fokus på det jag ändå höll på med 🙂
Laptimern visade predictive laptime och när den visade 57.2 i esset tänkte jag nu kanske jag kan hålla det här även om det är lite trafik. På varv 208 blev det 57.892 och då var jag nöjd, teamets snabbaste tid och tredje snabbaste tid på av alla förare på plats 🙂
Sen fortsatte stinten med OK fart, runt 58-59 hela tiden och vi låg till slut 3a på totalen, vilket känns märkligt eftersom vi måste tanka i rondellsystemet och tappar mycket tid jämfört med stafettteamen som bara ska byta transponder.
Den här gången skulle jag hålla lite bättre koll på bränslelampan, så när jag kört runt 60 varv kollade jag den i bergskurvan varje varv för att va säker på att den inte missades.
Det blev 72(?) varv om jag minns rätt och det roliga var att jag kollade i bergskurvan om lampan lyste och det gjorde inte, sen vid depåräcket hade de hängt ut FUEL?!, jag tittade ner på instrumentpanelen och lampan lyste, vafasen tänkte jag, snacka om timing!

Min stint var över utan några egentliga konstiga incidenter, det hade flutit på bra och det kändes riktigt bra.
Tankningen gick nästan felfritt, jag stannade inte i tid för framdäcket gled över den blöta mattan så jag fick backa en kort bit för att det skulle bli bra.
Upp på hojen igen och iväg till resten av gängen som väntade på att få byta hjul.
Humlan tog även sista stinten, team managern ville ta målflaggen och vi hade en stor ledning bakåt för att det skulle gå bra.
Vi tappade en placering till en totalt 4e plats men ändå över mållinjen hade vi 16 varv ner till Kraftwerk.

Alla i teamet gjorde en fantastisk insats och inga missöden på vägen gjorde att vi tog hem det här.
Det kändes så himla gött att bara kunna hoppa av hojen så togs allt om hand om utan att behöva tänka på mer än att få av sig skinnställ och få i sig vatten.

Det blev fyra race istället för två som planerat med Antikrundan, vilket har varit både lärorikt och en upplevelse i sig.
Tyvärr kan jag inte vara med på EM tävlingen på grund av andra planer men med lite tur hoppas jag på att kunna delta på en sån tävling en annan gång.

Det är ett härligt gäng kring Antikrundan och jag hoppas det går bra för dom på Oschersleben!

Nu är det att serva min egen hoj inför nästa säsong och klura ut vad man ska hitta på med 2019.

Det är lite roligt med roadracing, nu när man säger hejdå är det, God Jul, Gott Nytt år och Glad Påsk så ses vi efter det 🙂

Vad det blir 2019 kommer att dyka upp här, det finns några lösa planer men för tidigt för att säga att det är bokat.

Väl mött vänner, vi ses snart igen!

 

%d bloggare gillar detta: