fbpx

LMS RR KM #2 2017

LMS Roadracing Klubbmästerskap deltävling gick av stapeln igen en tisdagkväll 🙂

Lite verkstadsarbete först, vilket kan ta lite längre tid än vanligt när man tar hand om två underbara barn, jag försöker få dom att hjälpa till så mycket det går, oljiga små fingrar kan det bli 🙂
Åkte ut till banan i god tid(hämtade Marie på vägen), eftersom jag även är nån sorts arrangör av det hela och i vanlig ordning är det god koll på alla som är där, de vet precis vad de ska göra!

Två träningspass som även räknas som kval kördes på Dunlop MS2 bak och tycker väl att det gick OK trots allt, börjar kännas lite bekvämare. Jag hade dock tagit med ett fjolårs Pirelli SC0 som jag tänkte racea på om tempen höll sig nog hög 🙂

Man kan väl säga ungefär såhär, herrejösses vilken skillnad på edge grip! medans Dunloparna glider sidledes så håller Pirellisarna i som om det satt klister på dom. Eftersom man har en effektsvag Honda så måste man gasa på i god tid och hojen är inte nog mycket upprätt verkar det som för Dunloparna att hålla i riktigt lika bra.

Träningen gick väl sådär, 57,9 som bästa kvaltid och ett andra led att starta i.

Lite nervöst är det alltid med race, vare sig det är KM, SM, eller med 50000 pers på läktarna runt Assen, men när lamporna släcks finns det bara ett mål 🙂
Starten gick och jag var 4:a in första sväng, här saknas även launchcontrol som de övriga framför och bredvid mig hade :-/  ville försöka köra om 3an så fort som möjligt innan 2an försvann för långt bort. Han kördes om in i torparn ganska snart…
Första varvet från stillastående visade 59,7 på laptimern (nu är inte GPS mållinjen på exakt samma ställe som officiella mållinjen så det kan diffa lite), en förbättring med 2 tiondelar från förra året.
Bästa tiden blev 56,9 vilket även är årsbästa men jag kom aldrig förbi Pär, vi åkte ungefär lika fort och de ställen jag var snabbare på var högst olämpliga att köra om på så det blev inte bättre än en tredje plats över mållinjen heller.

Hursomhelst, mållinjen togs på bakhjulet (SÅKLART!) och en fin pokal mottogs. Man kan va på hur dåligt humör som helst innan men efter ett race, finns det bara ren glädje i kropp och knopp, underbar känsla!

 

Fotograf: Leif Daremo och jag

%d bloggare gillar detta: