I år skulle det inte köras något Endurance var det sagt… men jag fick ett samtal när vi var på väg till Öland i husbilen från Daniel som undrade om vi inte skulle köra Östgötaslaget i ONE Endurance namn?
Vi hade pratat om det till och från innan och kommit fram till att inte köra men nu var det tydligen dags 😉 Så semestern blev det lite funderingar på hur och vad vi måste göra för att få till tävlingen.
Vi kom hem från Öland på onsdagen sen på torsdag blev det en massa jobb med däck och förbereda för att Daniel skulle komma på kvällen så vi kunde flytta hans 21liters tank från hans hoj till min hoj.
Hursomhelst, vi fick ihop hojen och den funkade finfint. Arne kom och hjälpte till så vi fick hjälp med tankningen, vilket var väldigt underlättande!
Daniel har inte kört ett race på 6 år och absolut inte några längre pass än vanliga trackdays 20 minuters pass och nu behövdes det lite till!
Daniel tog starten, lite stapplig start men inga fadäser egentligen. Efter cirka 30 minuter så kändes det som att det var bäst att han kom in för att orka fler stintar senare, jag vet hur det är när man är där ute, man är lite envis 😉
Stinterna flöt på bra, vi räknade inte med att va snabbast i depån, vilket vi absolut inte var heller och fick depåtid på ca 25 minuter i slutändan. Daniel körde på säkert och fint, med tanke på att det är en annan hoj än sin egen (trots att det är en Honda) så är det ju alltid lite olika.
Vi tog oss igenom racet, strategin var att göra max 2 bakhjulsbyten och kanske 1 fram om det behövdes. Vi slapp fram, för det tar lång tid att byta så det var vi glada för. Sista stinten blev “lång”, jag visste att det går att köra cirka 1 timme på 21L men sista stinten var cirka 1h 20min och trots en kortare code50 så trodde jag inte det skulle räcka, så med 25 minuter kvar signalerade jag tankning, kommer in, tankar i 5 liter och åker ut igen.
Det var en härlig sista stint, riktigt roligt att köra, det är en kul grej med Endurance, man kör tillsammans med de snabbaste i Sverige, både från förr och idag. Min gamla idol från när jag började köra roadracing är Christer Miinin, supertrevlig kille och han hade en körstil jag försökte härma när jag började. Jag har aldrig sett någon vare sig före eller efter ha bakhjulet lite i luften på vägen in i torparn på Sviesta med fullt nedlägg!
Christer åkte förbi mig och jag tänkte det här blir skoj, jag åkte efter och bara hade det sådär kul man kan ha och det slutade med att vi wheelade bägge två över mållinjen, awesome!
Stelheten när jag sen försökte komma av hojen var som att försöka veckla ut ett kassaskåp 😉
Vi kom i mål som trea i Enduranceklassen, äntligen fick Daniel en riktig pokal! (och kepa!)
Nu är det lite vilodagar innan semestern fortsätter.
