fbpx

Bikeweek Endurance!

Det blev ett annorlunda Endurance igår med ONE Endurance, jag var med som depåslav!

Den här gången var det många i teamet på plats så alla kunde ha fokus på EN sak de ska göra vid förarbyte (som innefattar både hjulbyte och tankning).

Jag filmade några av bytena för att sen kunna se vad man kan ändra/förbättra. Till exempel är jag inte alls van med det depåstöd som används så lite mer träning för min del behövs där. Även hur man byter hjulet snabbare behöver tränas på för det var inte sådär enkelt som det ser ut när man vill kapa sekunder och tiondelar på depåstoppet. Cirka 22 sekunder tar det från att inkommande förare hoppar av till förare som ska ut hoppar på och då är det bytt fram och bakhjul, dessutom har man hunnit med att tanka!

Det är en sak att köra, det är en helt annan att va i depån, nerverna var ju utanpå väldigt mycket när man tittar på placeringslistan, hur värmen påverkar förarna, händer det nåt. Så fort det är krasch på banan är jag nervös ända fram till jag hittar ”vår” hoj och när den fortfarande är körandes kommer en lättad känsla. Det kan hända massor med saker på banan och det är alltid tråkigt med krascher. Igår var vädret en stor spelare i kraschstatistiken tror jag, vi är inte vana med över 30 grader i skuggan och helt vindstilla.

Dagen gick väldigt fort, depåstoppen gick rimligt bra, inga oväntade saker hände under större delen av dagen för vårt team.

Det var först framåt sista timmen det blev riktigt nervöst, Patrik låg ute på sin stint och han har nog kört minst av alla skulle jag tro, han har inte suttit på en motorcykel sen februari. Han kör riktigt bra, tar in tid och håller ett riktigt bra tempo sen plötsligt går det långsammare, han ger signal att han vill byta men om han byter nu stämmer det inte med tankningar och antal depåstopp som vi planerat för, febril tankeverksamhet sätter igång i depån, hur ska vi göra?!
Vi ser att Patrik inte kör som han gjorde bara för några varv sen, något är galet. Till slut så blir det att försöka sträcka sista stinten så långt det bara går och Stefan ger sig ut, han brukar kunna hålla bra fart lääääääääääänge.
Allt ser ”OK” ut men vi förlorar tid mot de andra två Enduranceteamen som är i topp och de som är tvåa är på väg ikapp och fortsätter de ta in såpass mycket som de gör per varv kan det vara på det berömda att detta går hem.
Sen börjar Stefan peka på huvudet när han passerar och ingen förstår riktigt vad det är men varvtiderna blir långsammare och han är nog helt enkelt för trött. Björn gör sig redo för att ta en sista stint, lite mer soppa i tanken och inga däckbyten.
Stefan kommer in, vi tankar och skickar ut Björn och på väg ut hör vi ambulansen dra iväg och det blir code50 (vilket betyder att man inte får köra fortare än 50km/h på banan och det är omkörningsförbud).
Frustrerande, vi ligger nu 20 meter efter Repsol team Sweden!! Helt galet och det är väl ca 40+ minuter kvar på hela racet. Tiden går och när det är cirka 10 minuter kvar på racet börjar man liksom ge upp hoppet och tänker att det blir nog målflagg under code50 så man börjar lunka omkring lite besviken. Samtidigt vet jag att säkerheten och den förare som behöver hjälp, det får ta den tid det tar, alla som någon gång kraschat vet hur viktigt det är.

När det är 6(!) minuter kvar blir det grönflagg igen och Björn studsar förbi de två hojar som var mellan honom och Repsol teamet och det blir nu full jakt. Repsol är starkare på vissa partier medans Björn är tar in bra på vissa partier men tar inte ikapp nog mycket för att komma om. En varvning ut på start och mål där den föraren som blev omkörd på bägge sidor relativt samtidigt av två väldigt rutinerade förare som körde för finaste pokalen, jag skulle gissa att ingen av vare sig Björn eller Repsol föraren ens märkte att de körde om någon 🙂

När det är cirka 2 minuter kvar kommer Björn ikapp väldigt mycket och har korn på första platsen, en varvning in i hårnålen på Gelleråsen och Repsol väljer att ta en ytterrökare och Björn ser nu sin chans, dyker in som hungrig haj som jagar säl på insidan och sen är det full gas. Jag står vid muren och kollar, MÅLFLAGGEN ÄR UPPE, den som är först över mållinjen nu tar hem största bucklan! Hårresande sista sekunder på racet! Repsol försöker sig på att köra om på insidan in i snabbvänstern men får backa av, sen är det depåsvängen och ut på start & mål för att ta målflagg.

Efter 6 timmars race, är de tre första endurance teamen på SAMMA VARV! Men det skiljer enbart 0.13 sekunder över mållinjen mellan ONE Endurance och Repsol Team Sweden, helt SINNESJUKT! Hårresande är det bokstavligen, pulsen går i en bra bit över 170 och jag skriker rakt ut i glädje!

En jätteglad och jättetrött Björn kommer in i depån igen och blir överöst av kramar och gratulationer för den heroiska körning han gjorde.

Känslan var euforisk och sjukt härlig.

Roadracing och framförallt endurance är absolut ingen enmanssport, vi var 3 förare och ytterligare 8a personer som hjälpte till och ändå saknas det någon för att vid framhjulsbytet fick Stefan dubbla som mekaniker.

Som slutända på den här ”racerapporten” kan jag säga att det är nästan värre att va i depån än att vara förare, så fort något händer utöver det vanliga är man på tå, jag glömde liksom till och med bort att äta lunch tills Marie påminde mig 🙂

Fotograf: Marie Stensby

Filmklipp från racet

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: